Haaparantaa

Phentermine… whatever, hur vanligt är det egentligen?

Jag har nu väntat i två “blad” på att mitt förra blog-inlägg skall publiceras i Bladet. Har ännu inte sett röken av det.

Joyeux noël à tous et à toutes !

God jul önskas alla och envar. A very happy and soulful christmas to everybody.

Hej dagboken, jag blir alldeles sjuk i huvet när jag lyssnar på 3G-radio. Luren kan ligga på skrivbordet, alltså inte ens intill mitt öra/huvud och jag blir helt bäng. Alla synapser klipps och jag har otroligt svårt att slutföra en tankebana.

Meitä on monta, vi är många. 470 000 personer talar och förstår finska och tornedalsfinska. Hur stor är den motsvarande finlandssvenska minoriteten, och hur ser fördelningen av status/rättigheter ut i en jämförelse mellan de två länderna?

Var det svårt!?

Håller något på att hända eller inte? Kommer tidningar att finnas? Tidningarnas och böckernas fördelar är de samma som deras tillkortakommanden jämfört med de elektroniska medierna. Begränsningen och avgränsningen.

Koncentrationen på ett område, ett intresseområde osv är en begränsning som samtidigt upplevs som ett friskhetstecken i det elektromediala skvalet med få avgränsningar och referenser.

Men samtidigt urholkas tidningsmediets mediatäckning t ex varje gång någon överväger en insändare i den lokala blaskan, men “skriver av sig” på en blogg istället, och hoppas på att någon läser det, vilket någon säkert gör, men täckningen är definitivt inte den samma eller den avsedda. Varken demografiskt eller geografiskt.

skriva insändare till Happisbladet om att jag inte tycker om förslaget att använda järnvägsbron som gc-bro über till Finland. Den har ett sämre läge. En bro över till Parasniemi skulle vara central vilket jag ser som huvudsaken. Och broar förskönar, så det så. Vad vore Paris utan alla sina broar t ex? Just det just det och så det så.

Svenska språket har många lustigheter som man inte använder i officiell text som sedan nu, till min stora glädje, börjar poppa upp i bloggar och andra talspråksmedier.

Happisdialekten (den svenska) är en sådan. Hannu och många andra skriver på Happisdialekt, ibland är det till och med svårt att som Haparandabo veta om man egentligen blir förstådd om man t ex säger “nå fast” ngn annanstans än i Happis/Tornedalen.

Sen finns det ju andra lustigheter som just “å vägnar”, som (typ) bara finns i högtidliga sammanhang.